Rånarna ville överfalla en ensam gammal man mitt på den ödsliga vägen, men plötsligt föll mannen ner på knä framför ett par slitna skor och började be
Det var tyst ute. På den tomma landsvägen gick en ensam gammal man. Hans steg var långsamma och försiktiga – han var på väg hem efter en hård arbetsdag. Samtidigt samlades en liten grupp banditer i närheten. De fick syn på mannen och började viska sinsemellan.
Rånarna ville överfalla den ensamme gamle mannen mitt på vägen, men plötsligt satte han sig ner på marken framför några skor och började be.
— Titta, han går helt ensam, — väste en av dem.
— Och på en sådan plats, där det inte finns en själ. Det är ju som om han själv ber oss att råna honom, — flinade en annan.
— Från vilket håll ska vi ta honom? Kanske gå runt och slå till bakifrån? — föreslog den tredje.
De följde efter honom och diskuterade hur de bäst skulle anfalla: några ville skrämma honom, andra tänkte bara rycka paketet ur hans händer. De var säkra på att bytet redan var deras.
Men plötsligt hände något märkligt. Den gamle mannen stannade mitt på vägen. Framför honom låg ett par gamla, slitna skor, som om någon hade kastat bort dem. Han föll på knä, la händerna ihop och började be.
Banditerna såg på varandra. Självförtroendet försvann, och de blev stående.
Rånarna ville överfalla den ensamme gamle mannen mitt på vägen, men plötsligt satte han sig ner på marken framför några skor och började be.
— Vad håller han på med? — viskade en.
— Har han blivit tokig, eller? — svarade en annan.
De hade redan glömt varför de följde efter honom, så förvånade var de av den märkliga scenen. De bestämde sig för att gå närmare för att förstå vad som pågick. Men när de fick veta sanningen blev de förskräckta
När den gamle mannen avslutat sin bön reste han sig upp, tog skorna och tryckte dem mot sitt bröst. Banditerna vågade till sist närma sig.
— Hörru, gubbe, — började en av dem försiktigt. — Varför bad du? För ett par gamla skor?
Mannen såg på dem med trötta ögon och svarade tyst:
Rånarna ville överfalla den ensamme gamle mannen mitt på vägen, men plötsligt satte han sig ner på marken framför några skor och började be.
— Ni förstår inte. Min fru och jag lever i fattigdom, i en fallfärdig stuga. Alla pengar går till hennes mediciner, det räcker knappt till mat. För några dagar sedan gick mina skor sönder, och jag gick barfota. Fötterna frös och blev våta, och arbetet på fälten blev outhärdligt. Jag bad Gud om hjälp. Och i dag hittade jag de här skorna… kanske var de värdelösa för någon annan, men för mig är de ett mirakel.
Banditerna blev tysta. Ingen av dem kunde säga ett ord. Deras ansikten förändrades: i stället för hat syntes förvirring och skam i deras ögon.
De såg på den gamle mannen, som gladdes åt ett par bortkastade skor som om de vore den största gåva, och de insåg hur futtiga deras egna avsikter hade varit.
