De mest hemska tankarna snurrade i mitt huvud. Tänk om jag aldrig får se henne igen. Vad är jag för son om jag inte ens kan ringa min egen mamma?
– Men oj, vad gör du här? – hörde jag plötsligt en mycket bekant röst bakom mig.
Mamma hade fyllt år, men jag kom på det först tre dagar senare. Jag bestämde mig för att åka till henne, men huset var tomt.
Min mamma var allt för mig. När jag och min flickvän gifte oss gav min mamma oss en stor summa pengar – hon sålde sin andel och gav oss sina besparingar. Vi kunde köpa en lägenhet i Stockholms förort.
Sen blev det bara snurr. Jobb, företag, räkningar, kunder. En dag märkte jag inte ens att hennes födelsedag hade passerat. Det slog mig först tre dagar senare – och jag skrek rakt ut av frustration.
Jag kastade mig iväg som jag var – köpte en enorm bukett blommor, lade pengar i ett kuvert och åkte dit.
Men huset var mörkt. Jag ringde på, bankade, var nära att slå in dörren.
– Älskling, vad gör du här? – hörde jag plötsligt bakom mig.
Jag vände mig om – där stod mamma med en tygpåse och ett bröd som stack upp.
– Mamma! Jag ringde, men du svarade inte!
Mamma hade födelsedag, men jag kom på det först tre dagar senare – åkte dit, men huset var tomt.
– Jag tappade telefonen i brunnen, – viftade hon bort det. – Tog med den på reparation… men vad ska jag med den till egentligen?
– Mamma, jag… jag glömde bort din födelsedag.
Hon log.
– Det viktigaste är att du är här. Kom in, jag har tårta, vi kokar lite te.
Hon sa inte ett enda ord av förebråelse. Frågade inte varför jag kom ihåg så sent. Hon bara hällde upp te, frågade om min fru, jobbet, livet.
Jag lade kuvertet med pengar i hennes väska när hon inte såg.
Mamma hade födelsedag, men jag kom på det först tre dagar senare: åkte dit, men huset var tomt.
När jag åkte därifrån vinkade hon från trappan, och plötsligt förstod jag – allt jag har, bärs upp av hennes axlar.
Och jag lovade mig själv: från och med nu ska hennes axlar få vila.
