En grupp unga studenter flyttade in bredvid en äldre granne och kunde inte sluta spela hög musik. De förolämpade den äldre mannen – men snart fick de lära sig att man inte ska utmana karman.
Mr. Adams hade bott i sitt lilla hus med två sovrum i många år. Hans kära fru hade gått bort för en tid sedan, och hans barn bodde på andra sidan landet. Det kunde bli ensamt ibland, men grannskapet var fantastiskt.
Han var omgiven av omtänksamma familjer och många trevliga människor – särskilt grannarna bredvid. Men de skulle snart flytta, eftersom de behövde mer plats för sin växande familj.
En grupp collegestudenter blev hans nya grannar.
Mr. Adams önskade dem allt gott och hoppades att de nya som flyttade in skulle vara lika trevliga. Tyvärr blev det inte så. Ett gäng unga collegestudenter flyttade in några veckor senare.
De kunde inte vara äldre än 18 år – nyss utflugna från gymnasiet. Mr. Adams anade oråd, men hoppades att de förstod att de hade flyttat till ett lugnt område.
Tyvärr hade han fel igen. Så snart de fått in sina saker började ungdomarna festa. Det blev högljutt, och fler unga människor kom. Musiken stängdes inte av förrän klockan fem på måndagsmorgonen.
Mr. Adams visste inte vad han skulle göra, men funderade på att kontakta bostadsrättsföreningen medan han vattnade sina växter den morgonen. Då såg han Linda Shaw komma emot honom. Hon bodde mittemot tillsammans med sin man och två små barn.
– God morgon, Mr. Adams! hälsade hon.
– God morgon, Linda. Hur var natten? frågade han.
– Åh, den var fruktansvärd. Jag kunde inte sova alls. Barnen vaknade vid två och somnade inte om förrän vid fem när musiken tystnade, svarade Linda. “Det är lustigt – vi har aldrig haft problem i det här området tidigare.”
– Jag vet vad du menar. Det var hemskt för mig också, sa Mr. Adams. – Men jag visste inte om det var rätt att ringa polisen.
– Jag var nära att göra det, men ville inte skapa problem om de bara firade sin första kväll i huset, sa Linda.
– Skulle bostadsrättsföreningen kunna hjälpa? undrade Mr. Adams.
– Kanske. Men det är konstigt att de tillät ett gäng ungdomar att flytta in här. De kanske har kontakter, svarade hon. – Nu måste jag springa. Har många ärenden idag och hoppas få in en liten tupplur innan jag hämtar barnen.
Mr. Adams började bli allt mer orolig för sina nya grannar.
Han sa hejdå och bestämde sig för att prata med ungdomarna om det fortsatte. Men redan samma kväll var det dags för ännu en stor fest – och då fick han nog.
Han gick över och knackade på. En ung man öppnade och såg surt på honom.
– Ja? Vad vill du? sa han.
– Ung man, bor du här? frågade Mr. Adams.
– Ja. Och vem är du? svarade han.
– Jag är din granne. Jag vill be er att sänka volymen. Det här är ett lugnt område med många familjer och äldre människor, sa Mr. Adams artigt.
– Och? Det är inte mitt problem. Jag betalar hyra som alla andra och spelar hur mycket musik jag vill, svarade killen ohövligt.
– Jag kommer att ringa polisen om ni inte sänker, sa Mr. Adams lugnt.
– Gör det då. Min pappa är sheriff. Det finns inget du kan göra, flinade han. – Stick härifrån, gubbe. Det här partyt behöver inga gamla stofiler. Gillar du inte musiken? Flytta till ett ålderdomshem.
Han smällde igen dörren framför ansiktet på Mr. Adams, som stod kvar chockad över denna fräckhet. Ljuger han om sin pappa? Skulle polisen verkligen strunta i hans anmälan? Han måste i alla fall försöka.
Men det verkade som om pojken inte ljög, för ingen polis dök upp och festen fortsatte till fyra på morgonen.
Nästa morgon knackade Mr. Adams på hos Linda.
– Vet du om vi kan klaga till bostadsrättsföreningen om de här ungdomarna? frågade han.
– Jag har hört mig för. Det var hemskt i natt igen. Jag pratade med Mrs. Lowry – hon vet allt som händer här. Hon sa att en av ungdomarnas mammor sitter i föreningen, svarade Linda.
– Jag kan inte tro det. En av dem sa att hans pappa var sheriff, och det måste stämma eftersom polisen aldrig kom, fortsatte Mr. Adams.
– Mrs. Lowry sa att vi måste lämna in ett formellt klagomål till kommunen med flera underskrifter. Jag tror att många vill skriva på, men det tar tid. Min man fick heller ingen sömn i natt. Jag vet inte hur länge vi klarar det här, sa Linda.
– Låt oss gå vidare med klagomålet. Jag hjälper dig att samla in underskrifterna. Under tiden kan vi säga åt alla att ringa både föreningen och polisen, föreslog Mr. Adams och gick hem.
Tyvärr verkade ungdomarna ha starka kontakter – samtalen hjälpte inte. Men han och Linda samlade in alla underskrifter som behövdes. Nu var det bara att vänta.
Under tiden fortsatte ungdomarna att ha fester varje kväll. Nästan hela grannskapet hade knackat på och försökt prata med dem – utan resultat.
En kväll hängde de upp en skylt på huset:
”INGEN SOVER I NATT!”
Mr. Adams kunde inte tro sin ögon – vilken respektlöshet!
De festade till och med under ett kraftigt åskväder. Högtalarna blev blöta, men de verkade inte bry sig – tills en blixt slog ner och verkade träffa deras utrustning.
Musiken tystnade tvärt. Mr. Adams kikade ut genom fönstret och såg att hela huset var utan ström. Han skrattade för sig själv – naturen hade tagit hämnd.
Äntligen kunde han läsa sin bok i lugn och ro och sov gott för första gången på flera dagar. Nästa dag var huset fortfarande utan el. Åskan hade slagit ut det gamla elsystemet.
Det tog flera dagar att laga. Men då hade kommunen tagit emot det formella klagomålet. Ungdomarna fick inte längre spela hög musik efter 22:00, och polisen kom faktiskt när de försökte trotsa regeln.
Till slut kunde Mr. Adams och resten av det fredliga grannskapet återgå till sina vanliga liv.
