Ute rasade en snöstorm. Vinden slog mot fönstren, snön föll som en vägg, vägarna var helt igensnöade. När det plötsligt knackade på dörren, ryckte kvinnan till – ingen kom hit en sådan natt.
Hon gick försiktigt fram till dörren, öppnade den lite – och såg en man i fyrtioårsåldern i en tunn jacka, med blöta ärmar. I famnen höll han ett spädbarn, insvept i en filt.
— Förlåt, sa han tyst. — Min bil har fastnat på vägen. Jag är ensam med barnet och kan inte ta mig till stan. Får vi stanna här till morgonen?
Kvinnan tvekade, men när hon såg på det lilla barnet, smälte hennes hjärta.
— Självklart. Man kan inte vara ute i ett sånt här väder.
Hon tände i kaminen, satte på tevatten och värmde lite mjölk.
— Var är barnets mamma? frågade hon försiktigt.
Mannen vände bort blicken.
— Hon finns inte längre. Det är bara jag och han.
Han talade lite, och i hans blick fanns ingen ilska – bara trötthet.
Kvinnan bäddade åt dem vid kaminen och tog fram en gammal filt.
— Vila nu. Stormen lugnar sig till morgonen, då kan du åka vidare.
Men på morgonen väntade henne något fruktansvärt
Hon vaknade av tystnaden. Huset var kallt, elden hade slocknat. På bordet stod en tom kopp och bredvid låg en lapp:
“ Tack för värmen och vänligheten. Förlåt att jag gick utan att säga hej då.”
Kvinnan log svagt – han ville nog inte väcka henne.
Men när hon tittade ut genom fönstret såg hon spår i snön – små, som från barnstövlar, och större, från en man. De ledde mot vägen och försvann i drivorna.
Hon skulle just till att städa bort från bordet när hennes blick föll på den påslagna TV:n. På skärmen visades nyheterna. Programledaren talade med oroad röst:
“Polisen fortsätter sökandet efter mannen som misstänks ha kidnappat en nyfödd från stadssjukhuset. Han kan vara farlig. Mannen flydde i en mörk bil tillsammans med barnet. Alla som har sett honom uppmanas att kontakta polisen omedelbart. Här är hans foto.”
Kvinnan stelnade till. På skärmen – han. Samma man som kvällen innan suttit vid hennes köksbord, druckit te och nickat tyst medan hon värmde mjölk åt barnet.
Hjärtat började slå hårt. Händerna skakade.
“Barnets mor vädjar om att få sitt barn tillbaka levande. Hon tror att mannen har åkt norrut, ut ur staden …”
Kvinnan sprang till fönstret. Spåren fanns fortfarande kvar – de ledde bort i den vita tomheten. Hon stod där orörlig, och först då kände hon hur kylan verkligen trängde in under huden.
