Jag drog upp den lilla björnungen ur vattnet, men det som hände mig en stund senare blev en verklig chock
När jag gick längs den djupa floden lade jag märke till något märkligt som flöt på ytan. Det var en liten björnunge.
Först trodde jag att den bara lekte och simmade. Men när jag kom närmare insåg jag att den inte rörde sig alls – den låg stilla på vattnet.
— Den har nog drunknat, mumlade jag och sträckte ut handen för att ta upp den.
Försiktigt drog jag upp den på land. Jag försökte skaka liv i den, rörde vid den flera gånger, hoppades att den skulle vakna, men allt var förgäves. Den verkade livlös.
Just i det ögonblicket hände något fruktansvärt
Plötsligt hördes ett tungt, mörkt morrande bakom mig. Hela kroppen fylldes av kalla kårar. Jag vände mig långsamt om – och såg henne.
Ur buskarna kom en enorm björnhona. Hennes ögon glödde av raseri, andningen var häftig. När hon såg sin unge i mina händer trodde hon genast att det var jag som dödat den.
Med ett dånande rytande reste hon sig på bakbenen. Marken skakade under fötterna.
Jag slängde i panik tillbaka ungen i vattnet och började springa längs stranden. Men björnhonan var snabbare. På bara några sekunder hann hon ikapp mig och slog till med sin tass över ryggen.
En skarp smärta skar genom kroppen – klorna rev upp djupa sår. Jag var nära att falla, skjortan färgades av blod. Men rädslan gav mig styrka. Jag kastade mig in i den täta skogen, sprang mellan träden, tills hennes rytande långsamt dog bort i fjärran.
När jag till slut kom ut på en väg föll jag ihop på marken, flämtande efter luft.
Då förstod jag en sak: man får aldrig blanda sig i naturens gång. Där råder andra lagar. Och människan är alltid en främling där.
