Utmattad av jobbet och rollen som terapeut åt min hjärtekrossade syster köpte jag en slumpmässig flygbiljett – bara för att kunna andas igen. Mexiko skulle bli min flykt. Tills jag steg ombord på planet… och mötte blicken från den enda man jag aldrig ville se igen: hennes exman.
Efter veckans längsta arbetspass släpade jag mig hem som om jag bar tegelstenar på ryggen. Varje steg kändes som att vada genom lera.
Mina ögon sved efter en hel dag framför skärmen, och ryggen hotade att ge upp.
De mörka ringarna under ögonen såg mer ut som blåmärken än trötthet.
Jag brydde mig inte ens om att tända lampan. Sparkade bara av mig skorna, släppte väskan på hallbordet och gick långsamt mot badrummet.
Jag lutade mig över handfatet och mötte min spegelbild.
Det som stirrade tillbaka var inte jag – utan någon annan. Någon äldre. Någon som livet slitit på.
Huden var blek och livlös. Håret i en slarvig knut, med testar som spretade som arga antenner.
Ögonen såg ut att tillhöra någon som inte sovit på veckor.
”En vissnad blomma”, viskade jag till min spegelbild.
Jag satte på kallvatten, sköljde ansiktet och drog ett djupt andetag. Och ett till.
Tvingade fram ett leende. Det nådde inte ögonen.
Ingen tid för svaghet. Inte nu. Inte när hon är här.
”Jag är hemma,” sa jag högt, så det skulle höras i hallen.
Från sovrummet hördes det ljud jag lärt mig känna igen: snörvlande, trasigt. Som en ballong som pyser ut det sista av luften.
Jolene dök upp i hallen, invirad i min gamla flanellmorgonrock, med rödsprängda ögon.
Hon kramade en skrynklig näsduk i handen. Hennes ansikte var trött. Inte av jobb, som mitt – utan av sorg.
”Hej,” sa jag mjukt.
Hon nickade bara och torkade näsan. Hennes röst hade varit borta i flera dagar, uppäten av sorgen.
Det hade gått en hel månad sedan hon flyttade in. En månad i gästrummet. En månad sedan Dean lämnade henne – utan förvarning, utan förklaring. Bara en lapp på köksbänken och nyckeln bredvid. Fegt.
Sedan dess hade hon knappt ätit. Knappast sovit. Jag hade gjort allt – sena samtal, teer, hållit om henne när hon bröt ihop. Lyssnat på samma frågor om och om igen:
Varför jag? Vad gjorde jag för fel? Älskade han mig någonsin?
Men till slut slutade jag undra om jag hade något kvar att ge. Jag gick på ångor. Vem tog hand om den som alltid tog hand om andra?
Den kvällen, efter att jag lagat mat och sett henne skjuta runt ärtorna på tallriken, diskade jag medan hon låg hopkrupen i soffan – en tyst storm i ögonen.
Något inom mig gick sönder. Eller böjdes. Böjdes så hårt att jag inte visste vad som var upp längre.
På morgonen visste jag vad jag behövde göra. Jag packade en väska, ringde en taxi och åkte till flygplatsen. Ingen plan. Bara en önskan att försvinna.
”Första bästa biljett härifrån,” sa jag vid disken.
”Cancún, Mexiko,” svarade kvinnan.
Perfekt.
Jag log för första gången på veckor. Ett äkta leende.
Tills jag steg ombord på planet.
Och såg honom.
Dean.
Magen knöt sig som en urvriden handduk.
Av alla människor på jorden – varför han?
Luften i Cancún var tjock av salt och sol, som om havet själv klättrat upp i himlen och stannat där – tungt och hett.
Svetten klibbade vid min nacke så fort jag klev ut genom flygplatsens dörrar.
Ljuset var för starkt, studsade mot bilrutor och vit asfalt. Jag kisade och drog väskan efter mig, försökte se ut som om jag hade en plan.
Men det hade jag inte. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Jag visste bara att jag inte ville vara i Iowa, och i några ljuvliga timmar hade det varit tillräckligt.
Folk rusade förbi, pratade spanska så snabbt att det kändes som en sång jag inte kunde följa. Jag stirrade på skyltarna, palmträden, raderna av taxibilar som jag inte ens visste om de var riktiga.
Endast för illustrativa ändamål. | Källa: Sora
Då kom en man fram – i trettioårsåldern kanske, med ett vänligt leende och en lös skjorta genomblöt av svett.
Han sa något jag inte förstod och pekade mot en dammig blå bil som stod parkerad i närheten.
Jag gav ifrån mig ett nervöst skratt, tog fram mobilen och öppnade översättningsappen.
“Jag behöver ett hotell”, skrev jag.
Han lutade sig in, läste och nickade snabbt. “Sí, sí”, sa han, pekade igen på bilen och sedan på min resväska.
“Wow. Full service”, mumlade jag och räckte över väskan.
Han tog emot den som om den vägde ingenting, öppnade bagageluckan, kastade in den och log brett igen.
Men innan jag hann öppna bildörren vrålade motorn till.
“Vänta!” ropade jag, sträckte mig fram.
För sent.
Han trampade på gasen och körde iväg, min resväska studsade i bagaget som en sista förolämpning.
Jag stod bara där. Frusen. Med öppen mun. Tom i huvudet.
Han stal den. Han stal verkligen den. Min väska. Mitt pass. Min plånbok. Mina kläder. Allt.
Borta.
Jag höll fortfarande mobilen i handen. Det enda jag hade kvar. Ingen täckning. Inget SIM-kort som fungerade i Mexiko. Ingen möjlighet att ringa.
Panikvågen sköljde över mig med full kraft.
Jag satte mig tungt på trappstegen utanför flygplatsen, benen vek sig. Bröstet hävde sig.
Och sen kom tårarna. Inte mjuka, diskreta tårar. Nej, jag grät som man inte vill att någon ska se – med skakande axlar och kvävda andetag.
“Susan?”
Jag tittade upp. Synen suddig av tårar och solsken.
Såklart. Dean.
Han stod några meter bort, med en liten svart duffelväska i handen, ögonbrynen höjda i oro.
“Är du okej?” frågade han och gick närmare.
“Jag blev just rånad!” skrek jag, torkade mitt blöta ansikte med båda händerna. “Han tog allt – min väska, mitt pass, mina pengar – allt!”
Dean blinkade. “Va? Vem?”
“Jag trodde han var taxichaufför. Jag bad om ett hotell. Han log, och sen bara… försvann!”
Han sa inget direkt. Tittade bara på mig en lång sekund och suckade sedan.
“Okej,” sa han. “Kom. Vi anmäler det. Vi fixar det här.”
Jag stirrade på honom.
Jag ville skrika. Säga åt honom att dra åt helvete. Men vad skulle det hjälpa?
Han var den enda jag kände i hela landet.
Och jag var för trött, för vilse och för ensam för att säga nej.
Polisstationen var liten och luktade varm damm och starkt kaffe. En fläkt i hörnet snurrade långsamt och rörde knappt den tunga luften.
Jag satt i en plaststol vid väggen och höll mobilen som om den var det enda som höll mig kvar i verkligheten.
Dean stod vid disken och pratade med polisen bakom glaset. Inte bara pratade – han var riktigt bra.
Hans spanska var smidig, tydlig och självsäker. Inga pauser, inga felsägningar, inget fumlande.
Jag såg honom beskriva allt: bilens märke och modell, mannens hår, skjortan, till och med en liten repa på stötfångaren.
Han mindes saker jag inte ens lagt märke till. Han hjälpte mig till och med pussla ihop delar av registreringsnumret ur minnet.
Jag blinkade – chockad.
Jag hade alltid sett Dean som en man som lämnar problem åt andra att lösa. Men här stod han – lugn, fokuserad, och tog kommandot som om det var det mest naturliga i världen.
När han till slut kom tillbaka till mig log han trött.
“De säger att de hittar honom till imorgon,” sa han lågt. “De har sett den här bluffen förut. Såna där killar kommer inte långt.”
Jag kunde bara nicka. Munnen öppnades, men inga ord kom. För första gången på länge behövde jag inte vara den som fixade allt.
Någon annan klev in. Bar det jag alltid burit ensam.
Dean tittade på mig en stund innan han harklade sig. “Du kan sova i mitt hotellrum i natt.”
Jag blinkade. “Allvarligt?”
“Det finns två sängar,” sa han snabbt. “Och du har inget pass eller pengar. Det är sent. Du behöver en plats att sova på.”
Jag korsade armarna. “Okej. Men inget konstigt.”
“Jag är inte en creep, Susan.”
Vi lämnade stationen och åkte i tystnad. Hotellet låg inte långt bort, en beige byggnad med ett lysande neonskylt.
Hans rum luktade svagt av rena lakan och kokosnötsdoftande tvål. Jag satt stelt på kanten av ena sängen, visste inte var jag skulle göra av händerna – eller tankarna.
Dean satte sig på den andra sängen och tittade ner i golvet. Tystnaden mellan oss var spänd som ett rep.
Till slut sa han:
“Varför är du så arg på mig?”
Jag skrattade torrt. “Frågar du det på riktigt?”
“Ja. Jag vill förstå.”
“Du lämnade Jolene,” snäste jag. “Hon har sovit i mitt gästrum och gråtit i kudden varje kväll. Du krossade henne.”
Han tittade upp, ögonen var mjukare nu. “Jag stack inte utan att säga något. Jag berättade sanningen.”
Jag rynkade pannan. “Vilken sanning?”
Dean lutade sig fram, armbågarna på knäna.
“Att vi gled isär. Att vi höll fast bara för att vi brukade älska varandra. Men det var inte nog längre. Det hade det inte varit på länge.”
Jag korsade armarna. “Så du tröttnade. Började jaga någon ny.”
“Nej,” sa han tyst. “Jag blev kär i någon annan.”
Det fick mig att stelna. Hjärtat slog hårt.
“Vem?” viskade jag.
Han vände inte bort blicken.
“Du,” sa han.
Och plötsligt blev luften i rummet stilla.
Luften mellan oss kändes tjock, som om den tryckte mot mina axlar och tvingade mig att säga något.
“Du skämtar,” sa jag, skarpt, som om jag försökte skära genom det som hängde mellan oss.
“Jag gör det inte,” svarade Dean lugnt. “Det var inte planerat. Jag ville inte att det skulle hända. Men varje gång jag såg dig… kändes det annorlunda. Jag kände mig sedd. Jag kunde andas runt dig.”
Jag reste mig så snabbt att sängen knakade. “Så vadå, Dean? Du spränger ditt äktenskap i luften och sen bekänner du allt för mig som om det vore en romantisk film?”
Han skakade på huvudet. “Jag säger det inte för att få något. Jag säger det för att vara ärlig. För en gångs skull ville jag bara säga sanningen.”
Jag vände mig bort, stirrade på den beige hotellväggen. Tystnaden smög sig på igen – tung och obekväm.
Men inombords skakade jag. Inte bara av ilska. Av rädsla. För att en del av mig ville tro honom.
För sanningen var: det hade alltid funnits något. Små gnistor jag aldrig vågade tända.
Små ögonblick under långa middagar, eller när våra blickar möttes lite för länge.
Jag hatade det. Och jag hatade mig själv för att jag inte hatade honom tillräckligt.
“Jag måste sova,” sa jag tyst. “Vi tar det här imorgon.”
Men ingen sömn kom. Bara taket och ljudet från luftkonditioneringen. Hjärtat dunkade som en trumma i mitt bröst.
På morgonen ringde polisen. De hade mina saker. Jag packade ihop utan att säga ett ord till Dean.
Jag kunde inte se på honom – inte utan att vilja något jag inte var redo att vilja.
Inte än. Inte medan Jolene fortfarande gråter på min soffa därhemma.
Hemma kändes luften kallare. Tystare. Jolene bodde fortfarande kvar. Hon frågade inget, erbjöd bara en kopp te och en nick när jag kom in.
Senare öppnade jag mobilen och bläddrade till Deans kontakt.
Jag stirrade på den länge. Och mot allt jag trodde jag visste skrev jag:
“Fika någon dag?”
Kanske hade jag fel. Kanske var det själviskt.
Men kanske var det ärligt.
Och just nu var ärlighet det enda som inte kändes som en lögn.
