Jag kom hem från jobbet, och min son kramade mig, började gråta och sa att han inte ville vara hos mormor längre – jag blev chockad när jag fick reda på varför 😲😲
Jag har uppfostrat min son ensam. Min man lämnade oss när barnet inte ens hade fyllt ett år.
Sedan dess har jag jobbat på två olika ställen. Vår lilla familj hölls samman endast av mina ansträngningar. Oftast var det min mamma som ställde upp. Ibland fick jag ringa en barnflicka, men det var dyrt.
Jag var tacksam för mammans hjälp, även om jag ibland märkte konstiga saker. Hon kunde glömma viktiga saker, säga saker som inte passade, som om hon var i sina egna tankar. Men jag skyllde alltid på trötthet eller ålder.
En dag sa min son:
— Mamma, kan du sluta jobba?
Jag log och klappade honom på huvudet:
— Nej, lilla vän, vi behöver pengar till boende, mat och dina leksaker. Varför frågar du?
— Bara så… — han ryckte på axlarna — jag var nyfiken.
Jag tänkte inte så mycket på det då. Jag trodde det bara var barnslig nyfikenhet. Men några dagar senare hände något som förändrade allt.
På kvällen, efter mitt jobbpass, sprang sonen fram till mig, kramade mig hårt och började plötsligt gråta:
— Mamma, snälla, låt mig inte vara hos mormor längre.
Jag blev helt ställd.
— Varför, älskling? Saknar du henne? Har mormor varit hård mot dig?
— Hon… hon beter sig konstigt. Jag är rädd.
— Vad har hon gjort?
Han tittade bort, rösten darrade:
— Det gjorde ont… Snälla, låt henne inte komma mer.
En iskall känsla spred sig i mig. Men han kunde inte riktigt förklara – han darrade och blev tyst, som om han var rädd för att ens tala. Jag ringde mamma. Hon försäkrade mig att allt var bra, att de bara lekte och att sonen hittat på.
Men jag såg sanningen: min son ljög inte. Hans ögon var fyllda av riktig skräck.
Nästa dag tog jag ledigt. Jag sa till mamma att jag skulle till jobbet, men gömde mig istället i garderoben i sovrummet. Hjärtat slog så hårt att jag var säker på att hon skulle höra mig.
Jag såg mamma gå in till sonen. Till en början såg allt ofarligt ut – hon rättade till täcket, satte tillbaka en leksak. Men sedan… 😲😲
Plötsligt grep hon tag i sonens arm, vred den och tog fram ett snöre ur väskan för att binda hans handleder.
Sonen grät och ropade på mig. Mamma täckte hans mun hårt med handen. Men det värsta kom sedan. Hon lyfte blicken mot taket och började tala:
— Ser ni? Jag gjorde som ni sa…
Hon lyssnade på någon osynlig, och började sedan skratta – dovt och hjärtskärande.
— Nej, nej, han kommer inte gå… Han är vår…
Jag kunde inte hålla mig längre och hoppade ut ur garderoben:
— Mamma! Vad gör du?!
Hon vände sig om. Hennes ögon var galna, fyllda av ett konstigt sken.
— Rösterna sa åt mig, — sade hon lugnt.
— Vilka röster?!
— De är med mig. De är alltid med mig… — hon log, började sedan gråta och skrattade igen.
Sonen skrek och jag rusade fram, lossade hans armar och höll honom tätt intill mig. Mamma stod helt still, mumlade något i tomma luften.
Jag tog med mamma till läkare. Efter undersökningarna fick jag höra diagnosen – schizofreni.
Jag var rädd och ledsen. Detta var min mamma, kvinnan som en gång skyddade mig, tog hand om mig och älskade mig. Och nu… kunde hon skada min son.
