Jag kom hem från semestern ett par dagar tidigare än planerat, ivrig att äntligen få njuta av lite lugn och ro i mitt eget hem. Men så fort jag klev ut på baksidan av huset tappade jag nästan andan – mitt i trädgården gapade en enorm grop. Den var så djup och ojämn att det såg ut som om något från jordens inre försökt ta sig upp till ytan i all hast.
Min första tanke var att någon försökt gräva ner något – eller kanske gräva upp det? Jag var nära att ta fram telefonen och ringa polisen. Men när jag tittade närmare på botten av hålet lade jag märke till något märkligt: jorden var porös, genomsyrad av små tunnlar och klospår. Ju längre jag stirrade ner, desto tydligare blev det – det här kunde inte vara gjort av en människa.
Jag ringde en skadedjursexpert, och han kunde snabbt fastställa vad som hänt: det var mullvadar. Under tiden jag solade på en strand någonstans, hade en hel armé av dem grävt ett nätverk av gångar under min gräsmatta i jakt på föda.
Det mest chockerande var att deras intensiva aktivitet destabiliserat marken. Marken förlorade sin bärighet och började sjunka ihop – ett fenomen som kallas för sättningar eller, mer tekniskt, suffosion.
I praktiken innebär det att jorden urholkas underifrån, vilket leder till att ytan kollapsar och bildar något som liknar en krater. Och det var precis vad som hände hos mig. Mullvadarna gjorde sitt, och resten var bara en fråga om tid.
Nu har jag inte längre någon prydlig gräsmatta – istället stirrar jag ut över något som ser ut som början på en simbassäng. Lite komiskt kanske, men också skrämmande. Om jag inte varit så chockad i början, hade jag nästan kunnat se det som ett gyllene tillfälle att bygga en damm… eller åtminstone lära mig mer om geologi.
Så mitt råd till er: håll ett öga på era trädgårdar – ibland kan något så litet som en mullvad orsaka stora problem.
