=En man övergav sin unga dotter hos sin mor för att resa bort med sin nya fru. När han återvände tio år senare blev han chockad – både dottern och modern hade försvunnit spårlöst.
Doris Dakkar hade varit ensamstående mor till sin son efter att hennes make lämnat dem när Nicholas bara var sju år gammal. Det hade inte varit lätt, men Doris arbetade dubbla jobb och såg till att hennes son aldrig saknade något.
Då var hon trettio. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle bli ensamstående förälder igen vid sextio – och särskilt inte för sin sons dotter. Hon trodde aldrig att Nicholas skulle följa i sin fars själviska fotspår.
Nicholas hade gift sig med en fin kvinna vid namn Sandra, men tragiskt nog gick hon bort när deras dotter Paige var nio år. Doris hade intalat sig själv att Nicholas var ensam, och därför hade han snabbt börjat ett nytt förhållande med Donna – som han gifte sig med inom ett halvår efter Sandras död.
Doris märkte att Paige, som tidigare varit en glad och livlig flicka, blev allt tystare. Hon antog att det berodde på moderns bortgång. Hon ville fortfarande tro att hennes son var en god man. Men den bilden skulle snart spricka.
Själviska människor bryr sig inte om andras lycka.
Sommaren då Paige fyllde tio kom Nicholas och bad Doris ta hand om flickan i tre veckor medan han och Donna åkte på semester till Alaska – bara de två.
– Alla par behöver egentid, mamma, hade Nicholas sagt. – Och Paige har varit svår på sistone… Hon ogillar Donna.
Doris blev förvånad men gick med på det. – Okej, Nicky, kanske en paus är bra för er alla tre. Men om jag får säga det… Donna visste vad hon gav sig in på. Hon visste att du hade ett barn. En vuxen kvinna borde kunna hantera en tioårings sorg över att ha förlorat sin mamma – och sin pappas snabba omgifte.
Nicholas rodnade och putade med läpparna – ett uttryck Doris kände väl igen.
– Jag borde ha vetat att du skulle ta Paiges parti! utbrast han. – Donna älskar mig. Hon gör mig lycklig, och det är det enda som räknas för mig.
– Någon borde vara på Paiges sida, och jag är förvånad att det inte är hennes egen pappa, svarade Doris sårat. – Att göra din dotter lycklig borde också göra dig lycklig.
Nicholas gick därifrån i ilska. Men en vecka senare dök han upp med Paige och hennes resväska, glad som vanligt. Han kramade sin dotter ömt och gav Doris en kram.
– Jag är tillbaka den 27 augusti, mamma, sa han och vinkade glatt.
Men Doris och Paige såg honom aldrig igen. Augusti kom och gick, men Nicholas dök inte upp. När Doris försökte ringa var hans nummer ur funktion.
Nicholas hörde aldrig av sig till sin dotter – utöver några få svar på hennes sms. Huset han och Sandra hade köpt hade sålts. Han var borta.
Han hade övergett sitt barn hos sin gamla mor utan ett ord eller minsta tanke på hennes välbefinnande.
Doris tog Paige i famnen och sa: – Vi klarar det, du och jag. Jag vill inte att du oroar dig. Jag kommer ta hand om dig. Jag älskar dig, Paige. Och jag vet att din far en dag kommer ångra det han gjort.
Och Doris fick rätt.
Tio år senare körde Nicholas upp till sin mors gamla hus. Det stod kvar, men såg övergivet och förfallet ut. Trädgården var igenvuxen, fönstren igenbommade.
Han knackade på grannens dörr. Kvinnan som öppnade blev förvånad över att se honom och tvekade innan hon gav honom hans dotters nya adress. Hon granskade hans slitna kläder och den rostiga bilen.
– Paige är gift och Doris bor hos henne, sa hon kallt – hon var Doris bästa vän. – Förvänta dig inte samma mottagande som den förlorade sonen i Bibeln. Efter det du gjorde mot dem borde du snarare frukta det värsta.
Nicholas svarade inte. Han vände bara om och gick. Han var inte orolig – han visste hur han skulle hantera sin mor…
Men när han kom fram till adressen blev han chockad. Hans dotter och mor bodde uppenbarligen i en stor, lyxig herrgård!
Han gick fram till dörren och ringde på. En uniformerad hushållerska öppnade.
– Jag vill gärna tala med Doris eller Paige Dakkar, sa han.
– Ni menar Fru Dakkar eller Fru Henderson, rättade hon honom med ett kallt leende och visade honom in i ett elegant vardagsrum.
Några minuter senare kom Paige in. Hon tittade på honom tyst – utan minsta förvåning. Nicholas förstod genast att grannen hade ringt och varnat dem.
– Paige, mitt hjärta… sa han och tog ett steg fram för att omfamna den vackra kvinna hans dotter hade blivit.
– Vad vill du, far? frågade hon, helt lugn.
– Jag ville se dig… och mamma Doris. Jag har saknat er så mycket, sa Nicholas med sitt charmigaste leende.
Då kom Doris in. Hon såg också lugn ut – och yngre än sina år.
– Nicholas, sa hon. – Vad vill du?
Nicholas rodnade. – Jag ville se min familj, grät han. – Jag hoppades på ett varmt mottagande!
– Du övergav mig, far, sa Paige kallt. – Förväntade du dig värme?
– Mamma? pep Nicholas. – Det var inte mitt fel… Donna tvingade mig. Hon sa att hon skulle lämna mig annars…
– Jaså! sa Doris med ett kyligt leende. – Men du är här ensam. Betyder det att pengarna tog slut – och Donna också?
Nicholas såg sig omkring med avund i det vackra rummet.
– Ni verkar inte lida nöd direkt… Jag hade hoppats ni kunde hjälpa mig lite. Jag är arbetslös och har det svårt…
– Jag är förvånad över att du ens vågar be oss om något, sa Paige. – Du lämnade oss när vi behövde dig som mest. Men vi klarade oss. Och tack vare min make har vi nu allt vi behöver.
– Jag är fortfarande din far, utbrast Nicholas.
– Du är ingenting för mig, svarade Paige kallt, men hon tog sin mormors hand. Doris såg på Nicholas med tårar i ögonen.
– Men för mormor Doris skull… så hjälper jag dig.
Paige gick till ett vackert skrivbord och tog fram en nyckelknippa och ett kuvert med pengar.
– Här är nyckeln till det gamla huset. Och fem tusen dollar. Förvänta dig inget mer – och kom inte tillbaka.
Paige lade armen om Doris och förde ut henne ur rummet. Inom några sekunder var hushållerskan där och visade ut Nicholas innan han hann ta något av de värdefulla prydnadssakerna.
Nicholas satte sig i sin bil och stirrade länge på den pampiga egendomen.
– Jag gjorde vad jag var tvungen att göra, muttrade han. – Varför kan ingen förstå hur mycket jag har lidit? Det finns ingen tacksamhet i världen…
