Man sa till modern att hennes son inte längre var i livet, men några dagar senare ringde någon från ett okänt nummer
För bara några dagar sedan spreds oro i byn. En grupp unga soldater, däribland Elins son — Erik, hade gett sig ut på spaning i skogen men kom aldrig tillbaka. En officer hävdade att han sett hur pojkarna gick in bland träden, men sedan verkade skogen ha slukat dem. Räddningsgrupper genomsökte området dag efter dag — utan resultat.
På den tredje dagen förklarade militären soldaterna som saknade. Två dagar senare ansågs de officiellt vara döda. Föräldrarna fick dokument. Elin fick en hopvikt flagga i handen och beskedet att sonens kropp inte hade hittats, men att omständigheterna pekade på att ingen kunde ha överlevt.
Man sa till modern att hennes son inte längre var i livet, men några dagar senare ringde någon från ett okänt nummer.
Dagen därpå hölls en begravning i byn. Ett litet följe, sorgsamma klockslag, en tom kista täckt med flaggan. Elin stod vid graven, hårt hållandes i en näsduk som om det var den sista biten av hennes pojke. Hon kunde inte helt tro på det, men hoppet var nästan borta.
Hon försökte acceptera verkligheten.
Men två dagar senare, när mörkret lagt sig och huset var stilla, ringde plötsligt hennes telefon. Ett okänt nummer. Hjärtat hoppade till — sådana samtal brukade betyda dåliga nyheter.
— Hallå? — viskade hon, knappt hörbart.
En raspig röst svarade:
— Elin Andersson?
Man sa till modern att hennes son inte längre var i livet, men några dagar senare ringde någon från ett okänt nummer.
— Ja, det är jag…
— Din son är här. Han vill prata med dig. Hallå? Frun? Är allt okej med dig?
Elin kunde inte tro sina öron. Hon reste sig häftigt och tryckte telefonen närmare örat.
— Ja, ja! Jag är här!
— Mamma?
— Erik?! Är det du? Är du… vid liv?
— Ja, mamma, jag lever. Vi blev skadade och gömde oss i en ravin. Vi hade ingen kontakt med omvärlden. Först idag lyckades vi hitta en radio… Jag… jag ville bara ringa dig direkt…
Tårar av lättnad rann nedför hennes kinder. Hon snyftade och höll handen mot bröstet.
Man sa till modern att hennes son inte längre var i livet, men några dagar senare ringde någon från ett okänt nummer.
— Tack Gud… tack Gud, min son… Jag hade redan begravt dig…
— Jag vet. De berättade. Men jag kommer hem snart, mamma. Jag lever. Förlåt mig.
Och i det ögonblicket kändes till och med natten utanför lite ljusare.
