Min son är 32 år. En gång var han en snäll och omtänksam pojke som gav mig blommor utan anledning och drömde om att bli framgångsrik. Min man och jag gjorde allt för att ge honom en bra framtid.
Han gick ut skolan, började på universitetet men ville inte flytta hemifrån, och vi lät honom gärna stanna – han är ju vårt enda barn.
Vid något tillfälle träffade han en fin och smart flicka som älskade honom av hela sitt hjärta. Hon flyttade in hos oss, och det verkade som att de hade en lycklig framtid framför sig.
Men snart märkte jag oroande förändringar. Efter examen började han inte leta jobb. Istället satt han framför datorn hela dagarna, uppslukad av virtuella världar. Hans flickvän försökte först få honom att skärpa sig, sedan grät hon, och efter ett år lämnade hon honom.
Jag hoppades att han skulle förändras efter att hon gick. Men nej.
Min 32-årige son bor fortfarande i mitt hus och lever på min bekostnad. Mina vänner säger att jag borde kasta ut honom, men jag vet inte hur.
Situationen påverkade min man djupt. Han kunde inte acceptera att vår son hade blivit en hjälplös parasit. De bråkade allt oftare, och en dag fick min man nog och kastade ut honom.
Men jag klarade mig inte länge utan honom – en vecka senare var han tillbaka, och jag kunde inte stänga dörren i ansiktet på mitt eget barn.
Det värsta kom senare. En dag kom jag hem och fann min man liggande på golvet. Hans hjärta hade gett upp. I rummet bredvid satt min son med hörlurar på och spelade sitt förbannade spel. Han märkte inte ens att hans far dog. Om han hade ringt ambulansen i tid hade min man kanske överlevt.
Efter begravningen kände jag inte igen min son. Han kände ingen skuld. Han hjälpte mig inte, frågade inte hur jag mådde. Han bara fortsatte att spela.
Sedan kom spelandet i online-kasinon. Snart började han kräva pengar av mig – först små summor, sedan mer och mer. Jag vägrade. Då gav han mig ingen ro, skrek, anklagade mig för att ha förstört hans framtid.
Min 32-årige son bor fortfarande i mitt hus och lever på min bekostnad. Mina vänner säger att jag borde kasta ut honom, men jag vet inte hur.
– Du kommer att ångra dig när du blir gammal! Jag kommer inte att lyfta ett finger för att ta hand om dig! – skrek han en dag.
Jag är rädd och vet inte vad jag ska göra. Mina vänner säger: “Kasta ut honom! Han är en vuxen man, han måste ta ansvar för sitt eget liv.” Men hur gör jag det? Han är ju mitt barn. Och om han verkligen överger mig när jag blir gammal?..
