Jag kom hem och upptäckte att min fru hade gjort sig av med mina tre katter.
— Jag stod inte ut med all päls överallt längre, glöm dem — sa hon kort som förklaring.
Jag gick runt till alla djurhem i området, satte upp annonser och delade ut flygblad. I veckor letade jag efter dem, men utan resultat. Min fru ville inte säga var hon hade lämnat dem.
Det fanns inget annat att göra än att hämnas på min fru, särskilt efter att min vän ringde och sa att han visste var mina katter var. Hela min värld vändes upp och ner när jag fick veta sanningen.
Min fru gjorde sig av med våra katter utan mitt godkännande: jag letade efter dem i veckor, tills jag av en slump fick veta var de var.
När jag öppnade dörren möttes jag av tystnad. För djup, för onaturlig. Inga tassar mot golvet, inget svagt spinnande. Mitt hjärta sjönk av en dålig känsla.
— Var är katterna? — frågade jag min fru innan jag ens hunnit ta av mig skorna.
Hon satt lugnt vid bordet, scrollade på telefonen. Utan att titta upp sa hon:
— Jag gav bort dem. Jag stod inte ut med all päls längre.
Jag stelnade till. Jag hade inga ord. Mina tre lurviga vänner hade varit en del av mitt liv långt innan vårt äktenskap. De var min familj. Och nu var de bara… borta?
— Vad menar du med ”gav bort”?! — min röst darrade av ilska.
— Jag menar att huset är rent nu, och att du äntligen kan leva ett normalt liv istället för att vara slav åt de där djuren! — Hon såg på mig utan minsta ånger i blicken.
Min fru gjorde sig av med våra katter utan mitt godkännande: jag letade efter dem i veckor, tills jag av en slump fick veta var de var.
— Vart lämnade du dem?!
— De är i trygga händer, — sa hon kort. — Glöm dem.
Glömma? Hur kan man glömma familjemedlemmar? Inom mig vände sig allt. Det här var inte bara en handling – det var ett svek.
Jag sökte igenom alla djurhem, satte upp annonser och delade ut flygblad. I veckor letade jag, men utan resultat. Min fru vägrade säga var hon lämnat dem och verkade snarare irriterad på mig, som om jag var problemet.
Sedan fick jag ett meddelande från en bekant på ett djurhem:
”Jag tror jag har sett dina katter. För några dagar sedan lämnade en kvinna in tre stycken som ser ut som dina.”
Mitt hjärta började bulta. Jag ringde genast upp.
— Är de fortfarande kvar hos er? — frågade jag med andan i halsen.
— Tyvärr, de har redan fått nya ägare.
Världen snurrade framför mig. Jag pressade fram:
— Vem tog dem? Jag måste hitta dem.
— Vi kan inte lämna ut den informationen, men jag försäkrar dig att de har det bra.
Min fru gjorde sig av med våra katter utan mitt godkännande: jag letade efter dem i veckor, tills jag av en slump fick veta var de var.
Jag kom hem, tom och utmattad. Min fru mötte mig med ett litet leende.
— Nå? Har du lugnat ner dig? — sa hon överlägset.
Jag såg på henne och insåg: jag kunde inte längre vara med en person som var kapabel att göra något sådant. Samma natt packade jag mina saker och gick. En vecka senare ansökte jag om skilsmässa.
Månader gick. En dag scrollade jag slumpmässigt genom en djurhems hemsida och såg en sektion för ”Lyckade adoptioner”. Plötsligt stannade jag upp.
Mina katter.
Tre olika familjer, tre lyckliga kattansikten, tre nya hem. De var vid liv, friska, älskade. Jag stirrade länge på bilderna innan jag för första gången på länge tog ett djupt andetag.
De mådde bra. Och det kändes som att jag också skulle bli det.
