Min femårige son har på sistone börjat bete sig väldigt märkligt. Han var nervös, ryckte till vid minsta ljud – särskilt på nätterna. Jag trodde att det bara var en fas – kanske åldern, kanske hans fantasi. Sånt händer ju med barn.
Men för varje dag blev det bara värre. Han vaknade mitt i natten, skrek, sprang in till vårt sovrum med tårarna rinnande och upprepade samma sak:
Min son hörde konstiga ljud bakom spegeln i sitt rum, men vi trodde inte på honom – inte förrän vi själva tittade efter och såg något fruktansvärt.
– Jag hör dem … de viskar … det är någon där …
Först skämtade min man och jag bort det. Sedan försökte vi bara lugna honom. Jag höll om honom, smekte hans hår och sa:
– Det var bara en dröm, älskling. Det finns ingen där. Vi har ju kollat.
Flera gånger undersökte vi hela rummet noggrant, för hans skull: under sängen, i garderoben, bakom gardinerna – och såklart bakom den stora spegeln på väggen. Ingenting.
Men igår förändrades allt.
Min man och jag satt i vardagsrummet på kvällen och tittade på film. Allt var lugnt. Plötsligt rusade vår son in i rummet, gråtande, med skräck i blicken och darrande läppar:
– Han är tillbaka! Han är där, bakom spegeln! Monstret! Jag hör honom!
Min son hörde konstiga ljud bakom spegeln i sitt rum, men vi trodde inte på honom – inte förrän vi själva tittade efter och såg något fruktansvärt.
– Älskling, vi har ju pratat om det här, började min man säga.
– Snälla, ta bort honom! Han är där! Jag hör honom fräsa!
Min man suckade djupt och reste sig. Jag följde efter. Det var tyst i sonens rum. Obehagligt tyst. En märklig spänning låg i luften.
– Där, viskade vår son och pekade på spegeln. – Han är där …
Vi gick närmare. Tystnad. Men plötsligt tyckte jag att … att spegeln rörde sig lite, som om luften bakom den flämtade till. Min man steg hastigt fram och slet ner spegeln från väggen.
Och då skrek vi båda.
Min son hörde konstiga ljud bakom spegeln i sitt rum, men vi trodde inte på honom – inte förrän vi själva tittade efter och såg något fruktansvärt.
Bakom spegeln, i mellanrummet mellan väggen och gipsskivan, ringlade en enorm svart orm.
Dess fjäll prasslade tyst mot betongen. Det var det ljudet vår son hade hört. Han hittade inte på. Han kände det.
Vi ringde genast räddningstjänsten. Specialister kom och lyckades till slut få ut reptilen ur väggen. Det visade sig att den på något sätt tagit sig upp från källaren och bott där, i det smala utrymmet mellan väggen och panelen. Precis där spegeln hängde.
Nu är spegeln borta. Väggen är lagad. Och jag har som mamma lärt mig något väldigt viktigt.
Jag kommer alltid att tro på min son. Även om han säger att det finns monster. Ibland känner barn sådant som vuxna vägrar se.
