Jag älskar mina barnbarn innerligt, men när min svärdotter började dumpa dem hos mig under min heliga bokklubbstid – utan att ens fråga – visste jag att något måste förändras. Det jag gjorde därefter lärde henne en läxa om respekt som hon sent ska glömma.
Numera bor jag ensam i huset där jag uppfostrade mina barn, och jag har lärt mig att hålla mig sysselsatt. Efter 42 års äktenskap lämnade min mans bortgång för tre år sedan ett tomrum i min vardag som jag fortfarande försöker fylla.
Men jag har haft ett bra liv med min familj, och jag är inte den typen som tycker synd om mig själv.
Jag har två underbara barn – min son Michael och min dotter Sarah. Tillsammans har de gett mig fyra barnbarn. Michael och hans fru Nancy har två små, båda fulla av energi. Sarah bor tvärs över landet med sin familj, så jag träffar inte hennes barn så ofta som jag skulle önska.
Men Michaels familj bor bara 20 minuter bort, så jag träffar de barnbarnen hela tiden. Jag älskar dem alla djupt och hjälper gärna till när det behövs – hämtningar från skolan, sjuka barn, sista minuten-jobbmöten… jag ställer alltid upp, utan att klaga.
När lilla Emma fick influensa förra månaden var jag hos dem i tre dagar och lagade soppa och läste sagor. När Jake, som är två, hade hemsk tandvärk gick jag runt med honom i timmar så att Nancy kunde få lite sömn. Det är sånt farmödrar gör, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Men nyligen bestämde jag mig för att ta en liten stund för mig själv: en månatlig bokklubb med några nära vänner från kyrkan och grannskapet. Det är ingen skvallerträff över kakor – vi tar vårt läsande på allvar. Vi väljer utmanande böcker, diskuterar teman och karaktärer, argumenterar om handlingen och skrattar tillsammans.
Det har blivit min lilla oas i det här nya kapitlet av livet. I tre timmar varje månad får jag vara Martha, läsaren – inte bara Martha, farmor och hjälpreda.
Men Nancy har aldrig dolt vad hon tycker om min bokklubb.
”En bokklubb, på allvar?” skrattade hon när jag först berättade det. ”Så gulligt, Martha. Som i en film.”
Hennes ton gjorde det tydligt att hon tyckte det var ett fånigt tidsfördriv för en gammal kvinna. Men jag brydde mig inte. Jag gjorde det här för mig själv, inte för hennes godkännande.
”Vi läser jätteintressanta böcker,” sa jag. ”Den här månaden är det en deckare med helt otroliga vändningar.”
Hon log bara överlägset och bytte samtalsämne – antagligen till att jag behövde hämta Jake från dagis igen.
Jag borde ha sett varningen redan då. Nancy har alltid varit typen som utnyttjar snällhet, men jag skyllde på stressen som småbarnsmamma.
I efterhand inser jag att hon såg min bokklubb som ett hinder för hennes gratis barnpassning.
Precis när vi skulle ha vårt första riktiga bokklubbsmöte, efter veckors planering, dök Nancy upp – utan förvarning – och lämnade av barnen.
Det var en torsdag eftermiddag. Jag dukade fram tekoppar och ställde fram den sockerkaka jag bakat samma morgon. Vännerna skulle komma om en halvtimme. Då hörde jag bilen på uppfarten.
Innan jag ens hann öppna dörren ordentligt hade hon redan börjat spänna loss barnen.
”Hej Martha!” ropade hon glatt. ”Perfekt timing! Jag behöver att du passar Emma och Jake ett par timmar.”
”Nancy, jag har bokklubb i eftermiddag,” sa jag. ”Jag har nämnt det flera gånger.”
”Åh just det, din lilla läsgrej,” skrattade hon. ”Det tar inte lång tid. Tillbaka innan middagen!”
Och med det körde hon iväg. Inga blöjor, inga snacks, inga leksaker – och inget ord om var hon skulle eller när hon skulle vara tillbaka.
Självklart älskar jag mina barnbarn, men Emma och Jake är livliga småbarn. Man kan inte sitta och diskutera symbolik i romaner samtidigt som ett barn ritar med kritor på mattan och den andra häller äppeljuice i blomkrukorna.
Mina bokklubbsvänner kom och fann mig jagandes efter Jake medan Emma spridit ett helt paket näsdukar över golvet. Diskussionen blev mest barnpassning.
”Kanske vi ska boka om?” föreslog min vän Helen när Jake sprang förbi med en träslev.
När Nancy gjorde samma sak en andra gång hade mina vänner fått nog.
”Martha, du måste sätta ner foten,” sa Dorothy. ”Om du inte sätter gränser nu kommer hon bara att köra över dig.”
”Hon utnyttjar din godhet,” tillade Helen. ”Det här är inte rättvist mot dig – eller mot oss.”
De hade helt rätt, och jag visste det.
Den kvällen satt jag i mitt tysta hus och lade upp en plan.
Nästa gång Nancy dök upp och lämnade av barnen innan bokklubben, log jag bara milt, väntade tills hon åkt – och sen packade jag in Emma och Jake i bilen.
Jag körde rakt till hennes yogaklass i stadens medborgarhus.
Jag gick in i yogasalen med Jake på höften och Emma i handen, och där låg Nancy i en “downward dog”.
”Nancy, gumman!” ropade jag glatt. Hela salen tittade.
”Jag behöver att du passar barnen ett par timmar. Du har inget emot det, eller hur?” sa jag, med exakt hennes ordval.
Innan hon hann protestera satte jag ner Jake bredvid hennes matta och hjälpte Emma att sätta sig bredvid.
”Tack snälla, hjärtat!” sa jag och gick därifrån.
Det gjorde jag varje gång hon försökte samma sak. Frisörtid? Då dök jag upp. Brunch med väninnorna? Där var jag, med blöjväskan.
Varje gång: ”Bara ett par timmar. Du har väl inget emot det?”
Efter tredje gången, då jag dök upp på hennes fikadejt, fick hon nog.
”Du kan inte bara lämna barnen sådär utan förvarning!” skrek hon. ”Jag hade viktiga planer! Det var jättepinsamt!”
Jag höjde ett ögonbryn och sa lugnt:
”Åh, du hade planer? Viktiga planer? Precis som jag hade under mina bokklubbsmöten?”
Hon blev knallröd.
”Nancy, om du vill att jag ska passa barnen är det bara att fråga snällt i förväg. Jag hjälper gärna till. Men om du fortsätter behandla mig som din personliga barnvakt, då kommer jag bara göra som du lärt mig – lämna och gå.”
Hon öppnade munnen för att säga något – men stängde den igen. För en gångs skull hade hon inget att säga.
”Valet är ditt, älskling,” lade jag till med ett leende.
Och vet du vad? Sedan dess har mina bokklubbsmöten varit lugna och ostörda.
Jag tror hon lärde sig sin läxa.
