Jag trodde att min man och jag skulle vara tillsammans tills döden skiljde oss åt, precis som vi lovat i våra äktenskapslöften. Men så upptäckte jag en fruktansvärd hemlighet han gömde. Sanningen om hans dubbelliv avslöjades av vår lilla dotter – och det tvingade mig att se till att han aldrig kunde såra mig igen.
Mark och jag hade varit gifta i sju år. Jag var trettiofyra år gammal, grafisk formgivare och frilansade hemifrån. Fram till nyligen trodde jag att vårt äktenskap var perfekt och orubbligt. Allt förändrades till det sämre den kvällen då vi firade hans befordran.
Vi var “det där paret” – de som andra jämförde sig med under bruncher. Allt verkade så lätt med oss. Han brukade ta min hand medan jag sträckte mig efter ketchupen, vi höll varandra i handen som nyförälskade i matbutiken.
Vi skrattade ofta åt samma skämt, avslutade varandras meningar och hade aldrig slut på saker att prata om. Och även under svåra perioder hittade vi alltid tillbaka till vår rytm – som muskelminne.
De två första åren vi försökte få barn var den enda tiden då vårt äktenskap kändes bräckligt. Varje negativt graviditetstest drog mig längre bort från glädjen, som en tyst våg. Det fanns månader då jag undrade om jag var orsaken till att vi inte växte som familj.
Vi sprang hos läkare månad efter månad och fick tystlåtna besvikelser. Hjärtat brast varje gång vi såg våra vänner lägga upp ultraljudsbilder medan jag stirrade på tomma teststickor. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna föda naturligt, så när jag äntligen blev gravid kändes det som ett mirakel!
När Sophie kom till världen föll allt på plats igen. Hon var tråden som knöt ihop allt som tidigare slitits isär. Jag hade äntligen en perfekt liten flicka i det jag trodde var ett perfekt litet liv. Men jag kunde aldrig ha förutsett vad som skulle hända sedan.
Vår dotter var då fyra år gammal – smart, nyfiken och brutalt ärlig. Hon gillade apelsinjuice utan fruktkött och ropade alltid högt när hon behövde kissa, till och med mitt under kyrkan!
Livet kändes bra. Förutom att vi äntligen fått barn gick det även bra ekonomiskt. Mark hade precis blivit delägare på sitt företag! För att fira detta ordnade företaget en stor fest i en lokal i centrum.
Byggnaden var rustik med synliga tegelväggar och dekorerad med ljusslingor. Sophie och jag klädde upp oss för tillfället. Hon hade en puffig rosa klänning och enhörningsspännen i håret, och jag bar en enkel blå klänning.
Eftersom min dotter var så väluppfostrad tänkte jag inte ens tanken att lämna henne hemma. Vi fick se hur hela kontoret i princip låg vid Marks fötter. Servitörer gick runt med champagneglas och en jazzgrupp spelade i bakgrunden.
Var tredje person verkade gratulera min man – och jag kunde inte ha varit stoltare. Jag höll Sophies hand medan vi stod nära dessertbordet och såg Mark mingla runt och ta emot hyllningarna.
Jag pratade med en annan kollegas fru om förskolor när Sophie drog i min ärm och sa de mest förbryllande orden:
– Mamma, titta! Där är damen med maskarna!
Hennes röst var högre än jag hade önskat, och flera personer vände sig mot oss. Jag böjde mig snabbt ner och viskade:
– Schhh, älskling. Prata lite tystare. Vilka maskar, hjärtat?
Kvinnan jag pratade med ursäktade sig vänligt och gick därifrån för att ge oss lite privatliv.
– I hennes hus, nickade Sophie. – De röda. Jag såg dem på hennes säng.
Jag stelnade till. Strupen blev snustorr.
– Vems hus?
Sophie pekade. Jag följde hennes finger över rummet. Där stod en kvinna i en åtsittande svart klänning lutad mot baren och skrattade lite för högt. Mörkt vågigt hår, rött läppstift. En sån kvinna som alltid vet när någon tittar – och vill att de gör det.
Jag hade sett henne förut. Några gånger på Marks arbetsfester. Hon jobbade på ekonomiavdelningen. Tina.
Alltid lite för nära Mark. Alltid lite för familjär.
– Pappa sa att hon har maskar, fortsatte Sophie. – Jag såg dem när vi…
Hon tystnade. Rynkade pannan, såg fundersam ut.
– När ni vadå, Soph?
– Jag får inte säga det. Pappa sa att jag inte fick berätta för mamma. Då skulle du bli ledsen.
Mitt hjärta föll.
– Ledsen? frågade jag precis när Mark dök upp vid min sida, med ett glas i handen och rosiga kinder.
– Hej, sa jag stelt. – Kan jag få prata med dig ett ögonblick?
– Nu? Jag bara…
– Nu, Mark.
Jag bad kvinnan från tidigare att hålla ett öga på Sophie. Förklarade för henne att vi bara skulle prata snabbt. Mark följde med mig bort till en korridor nära garderoben.
– Vad är det som händer?
– Hon säger att du tog med henne hem till Tina.
Han blinkade, skrattade sedan.
– Allvarligt? Inte nu, älskling. Kan vi prata om det hemma?
Jag ville ta upp allt direkt, men visste att platsen inte var rätt. Så jag nickade med en kall blick. Vi återvände till festen, men stämningen mellan oss var stel.
Bilresan hem var tyst. Sophie somnade i baksätet, ovetande om stormen som rasade mellan oss. Mark trummade med fingrarna mot ratten. Jag stirrade ut genom fönstret, tankarna rusade.
När Sophie låg i sängen satte jag mig i köket med Mark.
– Vår dotter säger att hon såg röda maskar i Tinas säng?
– Det var hårspolar. De mjuka. Sophie blev rädd och kunde inte sluta prata om dem. Jag sa att det var maskar så hon skulle släppa det. Det var inget.
– Förväntar du dig att jag ska tro på det?
– Det var ett skämt! Jag behövde några papper som Tina glömt skicka. Jag hämtade dem, Sophie var med, så hon följde med in i två minuter. Inget mer!
– I sovrummet?
– Nej! Alltså… inte så. Hon visade något på sin laptop, och Sophie gick iväg i hallen. Det var då hon måste ha sett dem.
– Varför ljuga? Varför säga åt henne att inte berätta?
– Jag ville inte att du skulle misstolka det…
– Jag misstolkar redan en hel del. Och det måste ju finnas något att misstolka, eller hur?
Han frös. Det var allt jag behövde veta.
– Säg sanningen.
– Det gör jag! Du gör det här till något det inte är!
– Det är redan något. Du tog vår dotter till en annan kvinnas hem. Bad henne ljuga om det. Och på något sätt hamnade hon nära sängen!
– Jag gjorde inget fel.
– Så varför svettas du?
Han svarade inte. Gick bara därifrån.
Den natten kunde jag inte sova. Orden “Mamma skulle bli ledsen” ekade i huvudet.
På morgonen hade jag bestämt mig.
Jag hittade Tinas nummer i Marks arbetskontakter på datorn och skickade ett meddelande. Sa att jag hjälpte till att planera nästa julfest och ville ta en kaffe. Hon svarade på fem minuter: “Absolut!”
Vi träffades på ett litet kafé några kvarter från hennes lägenhet. Hon såg ut som om hon kommit direkt från en skönhetsannons – slätt hår, krämfärgad blus, röda naglar.
Efter småpratet gick jag rakt på sak.
– Min dotter säger att hon varit hemma hos dig.
Hon reagerade inte.
– Hon säger att min man tog henne dit. Att hon såg röda maskar i din säng. Jag antar att det var hårspolar?
Tina rörde långsamt om i sin latte.
– Jag undrade när du skulle lista ut det, sa hon.
Jag rörde inte en min.
– Han sa att det inte skulle ta lång tid. Att vi skulle slippa smyga så fort du lämnat honom.
– Så du är okej med att vara någons andrahandsval? frågade jag med tårar i ögonen.
– Jag är okej med att bli vald. Till slut.
Jag reste mig. Bestämd.
– Han är din.
På vägen hem kände jag mig lugnare än jag trott. Inte hjärtekrossad. Inte rasande. Bara färdig.
Under de följande veckorna gjorde jag det som behövde göras. Jag ansökte om separation. Hyrde en advokat. Samlade bevis. Planerade vårdnaden. Varje steg var för Sophie och mig.
Mark försökte inte ens kämpa emot. Han flyttade in hos Tina kort därefter.
Nu, vad jag hör, är allt inte så glittrande. Sophie vägrar träffa sin pappa om Tina är med. Hon berättar om gräl, om regler, om problem. Mark, som en gång var så karismatisk, muttrar nu under lämningar som en man redan trött på sitt nya liv.
