Restaurangägaren rasar när han upptäcker att en städerska stjäl matrester från gästernas tallrikar till sina barn
George Carson var den stolta ägaren av en av New Yorks mest prestigefyllda och berömda restauranger, The Kettle of Fish. George hade ärvt restaurangen från sin far, som i sin tur ärvt den från sin far.
Även om George hade en oerhört effektiv chef, Colt Farlow, höll han ett vaksamt öga på sin restaurang. Han dök ofta upp vid oväntade tidpunkter då personalen minst anade det – och det var så han upptäckte att Consuelo Ruiz stal.
Köket stänger vanligtvis vid 22:30, och då tar städpersonalen över. Kocken och hans assistenter går hem till sin välförtjänta vila, efter att ha lämnat sina arbetsstationer fläckfria.
De smutsiga glasen, tallrikarna och besticken samlas upp och läggs i de stora industriella diskmaskinerna av ett team på tre personer. När personalen kommer nästa dag är allt skinande rent.
En natt klockan 01:00 kom George in och gick genom köket på väg mot sitt älskade vinkällarförråd, som restaurangen var känd för.
När han gick förbi märkte han att en av kvinnorna skrapade rester av en biff från en tallrik på en bricka ner i en plastpåse knuten runt midjan under hennes förkläde. När hon var klar sköljde hon försiktigt tallriken och satte den i diskmaskinen.
Hon tog nästa tallrik och gjorde likadant. Den här gången var det nästan en hel portion Chicken Kyiv. George stod tyst och iakttog. Kvinnan såg ut att vara i fyrtioårsåldern, med ett magert, slitet ansikte.
Medan hon arbetade, nynnade hon tyst för sig själv. “Ruiz!” hördes plötsligt den skarpa rösten från chefen Colt Farlow. “Håll tyst och sluta stjäla! Jag vill stänga!”
Kvinnan rodnade, sänkte huvudet och stängde luckan till diskmaskinen, hällde i diskmedel och satte igång den stora stålkonstruktionen. Sedan skyndade hon in i omklädningsrummet medan en annan kvinna började moppa köksgolvet.
George, som hållit sig gömd, smög ut och väntade i skuggorna vid bakdörren. Snart kom de tre städarna ut, följda av en muttrande Farlow.
Kvinnan som Farlow kallat Ruiz drog sin tunna kappa tätare kring sig och skyndade nerför en mörk, smal gränd. George följde efter. Tre kvarter bort öppnade hon en dörr och försvann in i en industribyggnad.
George rynkade pannan när han läste skylten: “FÖRDÖMD”. Det betydde att byggnaden var förklarad som osäker – så vad gjorde kvinnan där?
George öppnade dörren och gick in. Han följde ljudet av röster och ett svagt ljus tills han kom till vad som måste ha varit ett gammalt kontor med glasväggar.
Väggarna var hela, och där inne såg George kvinnan Ruiz tillsammans med fyra barn i olika åldrar. Ruiz plockade varsamt upp flera plastpåsar från sin handväska och lade dem på ett bord.
Sedan serverade hon resterna på tallrikar och gav dem till barnen. Så Ruiz tog alltså matrester från gästernas tallrikar och gav dem till sina barn!
George var rasande. Hur kunde detta hända på hans älskade Kettle of Fish? Det måste få ett slut. Han smög därifrån utan att kvinnan eller barnen märkte honom.
Nästa dag, när personalen kom in för att förbereda kvällsserveringen, var George redan där. “Farlow,” ropade han. “Kom hit, jag behöver prata med dig.”
Farlow följde med George in på kontoret. “Mr. Carson,” hälsade han med ett inställsamt leende. “Vilken trevlig överraskning!”
“Det återstår att se,” svarade George kallt. “Det pågår saker på restaurangen som jag ogillar, Farlow.”
Farlow rynkade pannan. “Vad det än är så ska jag åtgärda det direkt.”
“Jag var här igår kväll vid stängning, Farlow. Jag såg en kvinna som skrapade rester från tallrikar och tog med sig dem hem – troligen för att äta dem.”
Farlow såg uppriktigt chockad ut. “Verkligen? Det visste jag inte…”
“Jo, det visste du,” snäste George. “Jag hörde dig prata med kvinnan.”
“Sir,” pep Farlow, “jag försäkrar er…”
“Jag gav order om att alla rester och överblivna ingredienser från köket skulle skänkas till härbärget,” sa George. “Och det visste du. Och du visste också att en av våra anställda levde på rester från smutsiga tallrikar?”
“Eh…” Farlow harklade sig. “Jo, men jag ska stoppa det! Det är den där kvinnan – Ruiz? Vi anställde henne tillfälligt. Hon är invandrare, och du vet hur de är…”
“Ja,” sa George kallt. “Jag vet mycket väl hur de är. Desperata, villiga att arbeta för en spottstyver, ibland hungrande. Jag vet det, Farlow, för min farfar var också en invandrare.”
“Sir,” flämtade Farlow, “jag försäkrar er…”
“Jag antar att du betalat Ms. Ruiz en bråkdel av lönen jag budgeterat och stoppat resten i egen ficka,” anklagade George och Farlow blev mörkröd i ansiktet.
“Du är avskedad, Farlow. Du har utnyttjat dessa fattiga och desperata kvinnor, tvingat dem att mata sina barn med rester!” röt George. “Men nu är det slut på det!”
Sedan kallade George på Consuelo Ruiz. “Ms. Ruiz?” frågade han milt den rädda kvinnan.
“Ja,” viskade hon.
“Jag vet att du tagit med dig rester hem till dina barn, och jag är här för att säga att det är slut med det,” sa George.
“Snälla, sir,” svarade Consuelo med tyst värdighet, “sparka mig inte. Jag har ingen annan, och jag behöver maten… Pengarna räcker inte.”
“Jag vet,” sa George vänligt. “Därför får du löneförhöjning och ett riktigt anställningskontrakt.”
Consuelo stirrade på honom med öppen mun. “En löneförhöjning?”
“Och dessutom,” tillade George, “min farfar köpte hela den här byggnaden, och längst bak finns en liten lägenhet som vi använt som förråd. Jag har gett order om att rensa och städa den.
“Den är liten, men bättre än en övergiven fabrik, och den har el samt varmt och kallt vatten. Du och dina barn flyttar in i dag. Och inga fler rester – ni ska ha riktig mat!”
Consuelo grät. “Varför gör du det här?” viskade hon. “Hjälper oss?”
“För att,” svarade George milt, “för många år sedan kom min farfar till det här landet med ingenting annat än sina drömmar – och någon hjälpte honom. Jag gör nu samma sak för dig.
“Kanske kommer du, eller dina barnbarn, en dag att hjälpa någon annan. Det, Ms. Ruiz,” log George, “är den verkliga amerikanska drömmen.”
