En fattig städerska köper en gammal docka till sin dotter på en loppmarknad och hör ett knastrande ljud när hon räcker över den. Det hon upptäcker får henne att brista ut i gråt.
”Åh, den här är underbar. Eve kommer att älska den!” utbrast Pauline när hon stannade vid ett stånd där en kvinna sålde leksaker.
Pauline var ensamstående mamma till sin åttaåriga dotter Eve och arbetade som städerska. Hennes make hade gått bort i cancer för flera år sedan, och sedan dess hade hon tagit hand om Eve på egen hand.
När Pauline såg dockan på loppmarknaden visste hon att det skulle bli den perfekta födelsedagspresenten till Eve. Tyvärr hade hon inte råd att köpa något dyrt, så loppisen var hennes bästa alternativ.
När hon köpte dockan var hon så upptagen av tankarna på Eve att hon inte ens undersökte den ordentligt. Två dagar senare, när hon gav den till Eve på hennes födelsedag, hörde hon ett märkligt knastrande ljud från dockan…
Några dagar tidigare…
”Mamma,” sa Eve sorgset. ”Kan du köpa en docka till mig?”
”Älskling,” svarade Pauline mjukt. ”Du vet att vi har en tuff månad ekonomiskt. Mamma lovar att köpa en nästa månad.”
”Men mamma…” Eves röst började darra. ”Jag fyller år om två dagar. Har du glömt det?”
”Åh nej, nej, älskling! Självklart inte!” sa Pauline snabbt – men sanningen var att hon faktiskt hade glömt det, och nu kände hon sig hemsk.
”Kommer du inte att köpa en ändå? Jag har inga vänner, mamma. Ingen vill leka med mig för att vi är fattiga. Dockan kan bli min bästa vän…”
”Åh älskling,” sa Pauline och kramade henne. ”Jag ska fixa en docka. Jag lovar. Var inte ledsen, okej?”
Pauline visste att barnen i skolan inte behandlade Eve väl eftersom de inte hade mycket pengar, men det fanns inte mycket hon kunde göra. Barn kan vara grymma ibland.
Nutid…
Pauline var glad över sitt köp. Hon kunde knappt vänta på att få se Eves leende när hon öppnade presenten. Dockan var av den gamla sorten – klädd i gammaldags kläder och med en liten bebis i famnen.
”Åh, Eve kommer bli så lycklig!” tänkte Pauline på vägen hem.
Och det blev hon. Eves glädje visste inga gränser när hon fick dockan.
Ibland är orsaken till någons leende roten till någon annans sorg.
”Titta! Mamma har köpt en docka till Evie!” sa Pauline glatt och höll fram den. ”Får mamma en puss för det?”
”Den är så fin! Tack, mamma!” kvittrade Eve och pussade henne på kinden.
Men när Pauline räckte över dockan, hörde hon plötsligt ett märkligt knastrande ljud.
”Vad var det där?” undrade hon.
Hon skakade dockan och höll den nära örat – ljudet kom igen.
”Mamma! Ge mig den! Jag vill hålla min docka! Snälla, snälla!” sa Eve ivrigt.
”En sekund, älskling. Jag tror det finns något här inne…”
Då undersökte Pauline dockan noggrannare och fann en hemlig ficka sydd i dockans kläder. Hon sprättade upp tråden, och en liten lapp föll ut.
Eve plockade snabbt upp den och sa: ”Mamma, det står ’Grattis på födelsedagen, mamma’. Men det är ju inte din födelsedag! Det är min! Så tokigt!”
När Pauline läste lappen såg hon att den var skriven med barnslig handstil. Hon började genast tänka på kvinnan som sålt dockan.
Dagen därpå…
Pauline återvände till loppmarknaden med dockan, och lyckligtvis var kvinnans stånd kvar.
”Åh, vad bra att du är här!” sa Pauline. ”Jag köpte den här dockan igår, och jag hittade en lapp i den…”
När kvinnan, Miriam, såg lappen fylldes hennes ögon med tårar. ”Min dotter gav mig den här dockan,” sa hon lågt. ”Hon dog två dagar innan min födelsedag… Min man och jag, åh, förlåt…” Hon täckte ansiktet medan tårarna började rinna.
”Jag är så ledsen för din förlust,” sa Pauline medkännande. ”Jag visste inte. Jag kan inte ta bort din smärta, men om det hjälper så får du gärna en kram.”
”Tack…” svarade Miriam. Pauline kramade henne varmt, och Miriam började berätta sin sorgliga historia – något som fick även Pauline att gråta.
”Min lilla flicka fick cancer,” sa Miriam. ”Vi behövde pengar till hennes behandling. Min man och jag jobbar på en fabrik. Vi hade inte råd med sjukhusräkningarna, så vi började sälja våra möbler och gamla saker här.”
”Men vi kunde inte rädda henne… Hon lämnade oss för tidigt. Vi säljer hennes leksaker nu, för det gör bara ont att se dem.”
”En kväll, när jag höll hennes hand, bad hon mig att vara glad. Hon sa, ’Mamma, när jag är borta, tänk på mig med ett leende.’ Så jag bestämde mig för att sälja leksakerna. Hon hade köpt den där dockan till mig – hon sa att jag skulle tänka på henne när jag såg den. Förlåt att jag berättar allt detta, men mitt hjärta känns så lättat. Tack för att du lyssnade.”
När Miriam slutade gråta, tröstade Pauline henne. De två kvinnorna satt och pratade länge. Pauline berättade om sitt liv som ensamstående mamma och bjöd Miriam hem till dem.
”Eve kommer att älska att träffa dig,” sa hon. ”Och tack igen för dockan. Den gjorde verkligen hennes dag. Jag är säker på att din dotter ser ner på dig och ler.”
Några dagar senare…
Miriam kom för att hälsa på Pauline och Eve i deras husvagn.
”Det här är ett litet tack för ditt varma hjärta och för att du lyssnade på mig den dagen. Jag hoppas det hjälper dig och Eve,” sa Miriam och räckte över ett kuvert.
När Pauline öppnade det fann hon ett antal sedlar – totalt 3000 dollar.
”Åh, Miriam, vi kan inte ta emot det här. Det är för mycket. Nej, det känns inte rätt…”
”Du kan ta det, Pauline,” insisterade Miriam. ”En mors hjärta vet hur ont det gör att inte kunna ge sitt barn det man vill. Vi fick ihop detta genom att sälja hennes saker. Snälla, behåll det – om inte för min skull, så för Eves skull.”
Pauline grät. ”Åh, Miriam, tack. Det här kommer att hjälpa oss så mycket. Tack.”
Från den dagen blev Pauline och Miriam vänner, och Miriam kom att älska Eve som sin egen. Men det bästa av allt var att Pauline och Eves sällskap hjälpte Miriam att läka och gå vidare.
