Under begravningen, när kistan skulle lastas in i bilen, hände något ingen kunde förutse.
En häst dök plötsligt upp – vit, smutsig på sidorna, flämtande, men med ögon fulla av sorg. Den gick långsamt fram till människorna och sedan direkt till kistan. Det som hände därefter chockade alla.
När hennes ägare dog samma dag hade hästen slitit sig ur stallet och sprungit bort. Ingen visste vart. Familjen var för upptagen med begravningsförberedelserna för att leta efter henne.
I två dagar såg ingen till djuret – det verkade bara ha försvunnit. Men hästen kände sin ägares bortgång. De hade varit tillsammans i nästan tio år – han hade uppfostrat henne sedan hon var föl, pratat med henne som med en människa, matat henne ur handen, vårdat henne när hon var sjuk. Hon kände igen hans röst, hans steg, till och med hans humör.
Och så kom begravningsdagen. Människor stod och grät, tog farväl. Just när några män lyfte kistan för att bära den till likbilen, kom den vita hästen springande från skogsbrynet.
Hon stannade tvärt, gnäggade högt, som om hon krävde att få komma fram. Människorna flyttade sig instinktivt åt sidan. Hästen gick stadigt fram till kistan, sänkte huvudet – och gjorde något som fick alla att tappa andan.
Hon tryckte mulen mot locket, frustade tyst, nästan som om hon snyftade. En total tystnad spred sig – inte ens vinden rörde sig.
Sedan, som om hon förstått att ägaren aldrig skulle återvända, gav hon ifrån sig ett djupt, klagande ljud och slog hoven hårt i marken. Människorna kunde inte hålla tillbaka tårarna.
När motorn startade vägrade hästen att flytta sig. Hon stod mitt framför bilen, som om hon ville hindra den från att åka.
Man fick vänta tills hon själv klev åt sidan. Men även då följde hon efter likbilen, steg för steg, sprang för att hinna ikapp – tills hon till slut föll utmattad vid vägkanten.
Senare berättade folk att hästen länge stod kvar på samma plats där hon sist sågs – stilla, utan att äta eller röra sig, med blicken långt bort – som om hon fortfarande väntade på att hennes älskade ägare skulle kalla henne vid namn igen.
