Under faderns begravning tappade sönerna plötsligt hans kista i marken – och då såg de något röra sig där inne 😲😲
Dagen var grå och kylig, som om vädret själv delade familjens sorg. Människor i svart stod tyst runt den nygrävda graven, endast viskade böner och dämpade snyftningar hördes. Begravningen av den gamle mannen hade samlat nästan hela byn.
Hans fyra söner – den äldste Armen, därefter David, Grant och den yngste Sargis – steg fram till kistan. Alla bar samma strama uttryck i ansiktet.
— Håll hårt, bröder. Far skulle ha velat att vi gjorde det här tillsammans, sade Armen och rättade till greppet om handtaget.
— På tre… ett, två, tre, nickade David, även om rösten skakade.
De lyfte den tunga ekkistan på sina axlar och tog några steg på den fuktiga marken. Men plötsligt tycktes något rubba deras balans. Kistan lutade, och innan de hann reagera föll den tungt mot jorden med en dov duns.
— Herregud! — skrek en av kvinnorna.
Folkmassan drog efter andan. Brödernas grånade, utmattade mor sjönk ner på knä i leran, täckte ansiktet med händerna och ropade:
— Det är ett tecken! Ett hemskt tecken! Hans själ kommer inte att finna ro!
— Mamma, sluta! — Sargis kastade sig mot henne, men allas blickar var redan riktade mot kistan.
Lockets kant ryckte till. Först trodde de att de inbillade sig.
— Såg du det? — viskade David och backade ett steg.
— Det måste ha varit en synvilla… — mumlade Armen, men rösten brast.
Kistan rörde sig igen, den här gången tydligt. Flera personer skrek till.
— Någon är där inne! — ropade Grant.
— Omöjligt! — Armen grep tag i locket, men händerna darrade.
Med gemensamma krafter lyfte bröderna på locket – och stelnade av fasa 😲😲
Ur kistan slingrade sig plötsligt en tjock, svart orm. Den höjde huvudet, väste och ringlade ihop sig i cirklar.
— Förbannat! — utbrast David och hoppade bakåt.
Kvinnorna skrek, några gjorde korstecknet. Modern, fortfarande på knä, stirrade på ormen med vidöppna ögon och mumlade:
— Jag visste det… jag kände det… ett förebud…
— Få bort den! — ropade någon av männen.
Men ormen låg kvar, slingrade sig mot den vita fodringen i kistan.
— F-far brukade säga att ormar vaktar gränsen mellan de levande och de döda… — viskade Sargis, blek som ett lakan.
— Nog med struntprat, stäng kistan! — avbröt Armen, men händerna lydde inte.
Folkmassan stod i gravtystnad. Några grät, andra bad, medan vissa stirrade med skräckblandad nyfikenhet.
Till slut kröp ormen långsamt ner och försvann i gräset, lika plötsligt som den dykt upp.
— Den… är borta, viskade David.
— Men varför? Hur kunde den hamna där? — frågade Grant och såg på sina bröder.
Modern mumlade fortfarande för sig själv:
— Det var ett tecken… han ville säga oss något innan han gick…
Och ingen visste längre vad de skulle tro — var det en slump, eller något helt annat?
