En änkling märkte att alla blommor han lade på sin frus grav försvann. Han bestämde sig för att sätta upp en kamera för att få veta sanningen – och blev förskräckt över vad han såg
Det hade gått ett halvår sedan den dag då han förlorade sin hustru. Hans liv hade förlorat all mening. Varje morgon vaknade han i den tomma lägenheten där allt påminde om henne – hennes kopp i köket, hennes halsduk på kroken, hennes parfym som fortfarande låg kvar i luften.
Men den viktigaste ritualen blev söndagarna. Då gick han alltid till kyrkogården och tog med röda rosor – just de som hon hade älskat under sin livstid. Han lade dem vid gravstenen och satt länge bredvid, som om han pratade med henne.
Men tre veckor i rad lade han märke till något märkligt: blommorna han hade lagt dit försvann. Inte vissnade, inte bortkastade – de bara försvann.
I sin förtvivlan gick han fram till kyrkogårdsvakten:
– Säg mig, har du sett vem som tar blommorna från den här graven?
Den gamle mannen ryckte på axlarna:
– Ingen jag sett. Och det är inte riktigt mitt jobb heller. Vill du veta, får du ta reda på det själv.
Änklingen förstod: han måste agera själv. Han köpte en liten kamera och satte upp den vid gravstenen. På kvällen slog han på inspelningen – och stelnade av chock .
På skärmen såg han en flicka, ungefär åtta år gammal. Hon gick fram till graven, tog hans bukett och sprang iväg. Men vart hon gick och varför – det syntes inte på kameran.
Mannen tittade om och om igen, försökte förstå, men kunde inte. Varför skulle ett barn ta andras blommor?
Det plågade honom hela veckan.
Och så kom nästa söndag. Han kom tillbaka med en ny bukett. Plötsligt såg han henne – samma flicka. Hon stod vid en närliggande grav och höll i gamla vissnade rosor. Försiktigt gick han fram:
– Flicka… är det du som tar blommorna från den här graven?
Barnet blev rädd och ville springa, men han stoppade henne varsamt.
– Var inte rädd, jag är inte arg. Bara berätta – varför?
Flickan sänkte huvudet och viskade:
– Här ligger min lillebror. Han dog i våras. Mamma har inte råd att köpa blommor. Men jag vill inte att han ska ligga här ensam… Jag trodde att tanten vid den fina gravstenen inte skulle bli ledsen om jag tog hennes blommor.
Änklingens hjärta värkte. Han var tyst länge, visste inte vad han skulle säga.
Nästa gång tog han med sig två buketter. En till sin fru. Den andra till pojken. När flickan såg det lyste hennes ögon av glädje.
– Tack, farbror, – sa hon och höll blommorna hårt mot bröstet. – Nu kommer han aldrig mer vara ensam.
