Från första början försökte jag vara en “riktig” fru. På allvar. Jag gifte mig med Igor och det kändes som att jag skrev på ett osynligt kontrakt: baka pajer, stryka skjortor, le – även när det gjorde ont. Särskilt i närheten av Vera Pavlovna – hans mamma.
Lärare. Pensionerad, men med en personlighet som om hon fortfarande stod vid katedern. Varje ord – ett omdöme. Varje blick – en dom. Hon tyckte aldrig om mig, inte från första dagen. Eller så… tyckte hon bara att jag inte var “rätt”.
– Skär du potatisen så där? – med sitt karakteristiska lilla leende. – Igor gillar inte det där. Jag skar alltid mindre bitar, det är lättare att äta…
Jag sa ingenting. Jag var ju svärdottern. Man får inte säga emot. Man måste vara till lags. Bevisa att man förtjänar hennes son.
Men ju mer jag försökte, desto fler anmärkningar fick jag höra:
– Sallad med majonnäs? Ungdomen nu för tiden äter bara fett.
– Barnet sover inte hela nätter vid tre? Jaså! Jag vande min son vid sömn redan vid tre månader. Du klarar det bara inte.
Hennes besök var som ett prov. Inspektion av kylskåpet, städningen, uppfostran. Uppstigning kl. sju, “för att hon var van vid det”. Inget “tack”. Inget “hur mår du?”.
Och sen… en dag fick jag nog. Jag bestämde mig för att ge min otacksamma, burdusa svärmor en liten läxa.
Min svärmor klagade alltid på min mat – tills den dag jag bestämde mig för att lära henne en läxa.
En vanlig regnig dag. Lillen sov i vagnen. Jag stod vid spisen och lagade borsjtj som jag gillar den. Doften fyllde köket och plötsligt… kom hon in. Som alltid, utan att ringa på.
– Jag ska bara titta till barnbarnet, – sa hon, redan inne i köket. Inget “hej”, inget “får jag?”.
Hon öppnade grytan, rynkade på näsan:
– Oj, du har stekt moroten? Usch. Tungt för magen. Jag lägger alltid i den rå. Mycket nyttigare.
Och i det ögonblicket… klickade något inom mig. Utan ilska. Utan tårar.
Jag tog av mig förklädet. Lade ner sleven.
Och sa:
– Du behöver inte äta det här.
Hon stelnade till. Jag fortsatte:
– Gillar du inte min borsjtj – ät inte. Vill du ha något annat – koka själv. Det här är mitt hem, mitt kök, mitt recept.
– Vad är det där för ton?! – utbrast hon.
– Jag är bara trött. Det är tungt. Och du hjälper inte. Du är som ett evigt prov. Men jag är inte en elev längre. Jag är vuxen. Och jag är inte skyldig att stå ut.
Tystnad.
Sen sa hon:
– Jag ska berätta för Igor.
Jag nickade:
– Självklart. Men se till att han får höra min version också.
När Igor kom hem på kvällen var jag lugn.
Han sa:
– Mamma ringde. Hon sa att du var otrevlig…
– Jag försvarade bara mig själv. Jag är trött på att ständigt försöka behaga. Jag är inte hennes fru, jag är mor till hennes barnbarn. Och jag behöver inte vara bekväm.
Han var tyst länge. Sedan nickade han:
– Du har rätt. Jag ska prata med henne.
Efter det började svärmor komma mer sällan. Och utan anmärkningar. Hon höll barnbarnet i famnen. Tyst. Iakttog. Och lade sig aldrig mer i något.
