En son skäms så mycket över sin enögda mamma att han gömmer henne för omvärlden och förbjuder henne att komma till sin examen.
De flesta visste inte ens att Derek Ryder hade en mamma. När hans vänner pratade om sina föräldrar blev han tyst. Han bjöd aldrig hem någon för att spela tv-spel eller titta på film.
Faktum är att från lågstadiet ända till sista året på gymnasiet satte aldrig någon sin fot i Dereks hem. När han började dejta en tjej sa han:
”Lyssna, älskling, min mamma är extremt religiös, hon låter mig inte dejta…” – men det var bara en lögn för att slippa presentera henne.
Den fula sanningen var att Derek skämdes för sin mamma. Han ville inte att någon skulle veta att hon var ett ”monster”, som hämtad ur en skräckfilm. Dereks mamma hade bara ett öga, och den vänstra sidan av hennes ansikte var täckt av ärr.
Gail Ryder hade sett ut så länge Derek kunde minnas. När han var liten tänkte han inte på det – hon var bara hans mamma – men när han blev äldre såg han hur folk reagerade på henne.
Hans mamma var inte som andra människor, insåg han. Hans mamma var FUL. Första dagen i skolan såg han hur de andra mammorna ryggade tillbaka, trots att hans mamma bar stora mörka solglasögon och hatt.
”Jag vill inte att du följer mig till grinden, mamma!” sa han den kvällen. ”Jag kan gå själv.”
”Men älskling, alla andra mammor följer sina barn till klassrummet… Och du är ju fortfarande liten!” svarade Gail.
”Du är ett FREAK!” skrek Derek. ”Jag hörde Bobbys mamma säga det, och nu kommer alla säga att jag också är ett freak!”
Att känna skuld är en börda som de elaka får bära hela livet.
Och så kom det sig att Gail aldrig mer följde med in i skolan. Hon lämnade Derek vid grinden och körde iväg, med tårar rinnande nerför hennes högra kind. Hennes son skämdes över henne, och det krossade hennes hjärta.
Derek var nöjd så länge Gail höll sig borta från hans offentliga liv – han låtsades att hon var enstöring, religiös fanatiker, vad som helst för att dölja sanningen.
Men när studenten närmade sig hamnade Derek i knipa. Han hade blivit utsedd till årets talare, och rektorn klappade honom på axeln:
”Min vän, jag hoppas vi får träffa din mamma äntligen!” sa han. ”Jag vill gärna gratulera henne personligen!”
Hans mamma? Derek kunde inte ta med sin mamma på studenten! Alla skulle få veta sanningen! Men vad skulle han göra? Den kvällen kontaktade han en agentur för skådespelare och hyrde en kvinna.
Kvinnan han valde såg precis ut som den mamma han alltid drömt om – vacker, vänlig och utan ärr. Derek instruerade henne noggrant hur hon skulle klä sig, vad hon skulle säga, och ordnade så att hon skulle hämta honom hemifrån.
När Gail såg honom i examenskläderna tappade hon andan.
”Derek! Är det idag? Åh, låt mig bara byta om!”
”Byta om? Till vadå?” frågade Derek.
”Till din student, älskling!” svarade Gail.
”Du ska inte gå!” sa Derek kallt. ”Jag har spenderat hela mitt liv med att gömma dig. Tror du jag vill att du visar upp ditt fula ansikte på den viktigaste dagen i mitt liv?”
Gails enda öga fylldes av tårar. ”Derek,” viskade hon. ”Hur kan du vara så grym?”
”Acceptera det, mamma – du är ett freak, OK?” skrek Derek. ”Jag har skämts för dig hela mitt liv. Jag har hyrt någon för att spela din roll, fattar du nu?”
Gail blev kritvit i ansiktet. Hon nickade. ”Åh min son,” viskade hon. ”Jag är så ledsen…” Men Derek vände henne ryggen och gick. Två veckor senare flyttade han till college i Kalifornien.
Derek kontaktade aldrig sin mamma igen. Tio år senare fick han beskedet att hon hade gått bort. Begravningen hade ordnats av hennes vänner, men hon hade lämnat huset och en stor summa pengar till Derek.
En stor summa? Derek blev chockad. Visst, hans mamma hade betalat hans universitetsutbildning, skickat checkar varje månad, med brev han aldrig läste, men han trodde aldrig det fanns mycket kvar.
Så Derek flög hem och mötte sin mammas advokat, Terry Arlington.
”Herr Ryder, din mamma efterlämnade nästan 700 000 dollar till dig, plus huset, som värderas till över 1,5 miljoner…”
”Men… jag förstår inte! Mamma levde enkelt… Pappa lämnade henne, och han gav henne ingenting…” sa Derek.
”Det var försäkringspengarna, och skadeståndet förstås,” svarade Arlington. ”Du känner säkert till det?”
”Nej!” sa Derek förvirrat. ”Vad pratar du om?”
”Herr Ryder, när du var tre år gick du fram till en främmande hund i parken. Din mamma kastade sig mellan dig och hunden,” förklarade Arlington. ”Som resultat blev hon attackerad, förlorade synen på ett öga och blev vanställd för livet.”
”Men… Det kunde ha varit jag…” viskade Derek, med tårar i ögonen.
”Jag har alltid sett din mamma som en av de modigaste och mest osjälviska människor jag känt, herr Ryder – en sann hjälte,” sa Arlington stilla. ”Du måste ha varit väldigt stolt över henne.”
Derek gick därifrån med advokatens ord ekande i öronen. Han gick till kyrkogården, hittade sin mammas grav och föll på knä, tårarna rann nerför hans ansikte.
”Åh mamma,” viskade han. ”Du räddade mig, och jag behandlade dig så fruktansvärt… Snälla, förlåt mig…”
Från den dagen gömde Derek aldrig mer sanningen. Han hittade ett av de få foton där hans mamma bar sina stora solglasögon för att dölja ärren, och ställde det på sitt skrivbord.
Varje gång han såg det mindes han hennes uppoffring och godhet – och hur självisk och grym han själv hade varit.
